I lördags började dagen med att jag skulle hjälpa till att sälja hamburgare på Vitådals racet. 

Sedan på kvällen skulle vi på pubafton.

 

Jag brukar väldigt sällan vara på fester, just för att jag brukar ofta bli väldigt trött då det är så mycket folk runt omkring mig. Men jag brukar ändå försöka fara och  vara en stund i alla fall.

 

Nåja, innan vi for till puben så var vi på förfest hos min kusin.

Och det var då tankarna började fara....

 

Något som jag brukar tycka är jättejobbigt är att starta en konversation med folk, jag brukar alltid tänka "Hur ska jag börja", "Vad ska jag säga", "Bryr dom sig om vad jag har att säga", "Har jag något intressant att prata om", "Säger jag någonting dumt"... Så snurrar tankarna hela tiden. Sen har jag också svårt att veta när jag kan hoppa in i ett samtalsämne eller när jag kan börja prata om något helt annat. 
Jag brukar ha lätt för att avbryta folk eller börja prata om något helt annat, just för att tankarna börjar snurra och ibland hinner jag inte stoppa mig själv ifrån att säga någonting.
Det har jag börjat tänka på mer nu, och det är väl därför också som jag blir väldigt osäker på mig själv och istället inte vet vad jag ska säga.

Så det brukar sluta med att jag sitter mest tyst och försöker lyssna på alla samtal runtomkring mig, och vänta på att någon eventuellt kanske börjar prata med mig.

 

Det kan säkert se ut som att jag har tråkigt och inte vill vara där, men så är det inte. Jag vet bara inte vad jag ska säga.

 

Sen kommer dom där tankarna "ingen bryr sig", "dom tycker säkert att jag är tråkig", "ingen vill prata med mig", "jag skulle lika gärna kunna fara härifrån och ingen skulle märka det"... 

Så klart är ju det inte sant. Jag vet att folk bryr sig och att dom givetvist skulle märka om jag skulle fara därifrån.
Jag försöker att stänga av dom tankarna, men det är inte alltid så lätt.

 

Det brukar sluta med att jag får ångest och vet inte riktigt vad jag ska göra.

Jag har ingen annan än mig själv att skylla på, det är jag som väljer att fara på såna tillställningar. Just för att jag känner att jag kan ju inte heller alltid bara sitta hemma och vara helt osocial. Jag måste ju ändå ta mig ut och träffa folk.

 

Nåväl, vi drog iväg på puben.. och tankarna fortsatte att snurra och jag fick värsta huvudvärken.

 

Så kring 21-tiden ringde jag till mormor och hon kom och skjutsade hem mig.

 

När jag sedan lade mig i sängen, så kunde jag äntligen släppa tankarna. 
Dock fanns ångesten fortfarande kvar och det hann även komma en hel del tårar.
Bara för att jag blir så förbannad på mig själv för att det handlar om en sån liten sak som att bara prata med folk, som jag har i princip känt i hela mitt liv.